Jag är och kommer alltid att vara sockeröverkänslig. Det är snart 6 år sedan jag insåg det och tog tag i saken och ni vet ju att jag lyckades hitta min modell. Det var så oerhört skönt att hitta lugnet, att vara hungrig ibland istället för konstant sugen och besatt av tankar om mat och godis. Det var det absolut viktigaste för mig, att hitta tillbaka till ett normalt och avspänt förhållande till mat.
Men med tiden börjar man tro att sjukdomen är bättre. Att lite kanske ska gå bra, någon gång då och då. En grov macka ute på stan kan väl inte vara så hemskt när alternativet är värre? Lite här, lite där och så adderar vi en graviditet på det och det kan bli riktigt farligt…
Jag insåg plötsligt att jag åt utan att vara hungrig igen. Att det välbekanta suget började smyga sig på och tänkte att nu jäklar nyper jag det i sin linda. Jag kan ta att jag gått upp i vikt i samband med graviditeten men jag tänker banne mig inte kolla på ungarnas överblivna godis i skåpet och undra hur det smakar! Jag tänker INTE fastna i den skiten igen.
Så jag sa hej då till allt det jag tyckt mig tåla, som tuggummi, grovt bröd och frukt och hälsade välkommen till ägg och köttfärsbiffar till frukost!
Nu lyssnar jag på kroppen igen. Är jag hungrig, hur hungrig är jag och hur påverkar det jag äter mitt sinne? Så ibland kommer ni få se frukostbilder som den i det tidigare inlägget. En liten pyttesfrukost. För då var jag bara lite hungrig. Andra dagar kanske det är 4 köttfärsbiffar istället. Det handlar om att känna efter vad min kropp behöver just nu.
Så är jag i fas. Som en tidig julklapp till mig själv och det känns som världens bästa present!